Depression

(null)
Some things will never change

Äcklig självömkan.

Hej.

Ville bara vara äcklig och skriva saker från mitt huvud.

Jag har inte skurit mig på fem veckor. Jag fattar inte hur det gick till.. Fast jo, det gör jag. Har bara en anledning att fortsätta: min flickvän. Utan henne hade jag skurit mig flera gånger i veckan, lätt.

Jag vill bara ge upp.. Allt inom mig skriker efter blod och smärta. Jag vill bara tillbaka till allt skadande, eftersom det gav mig ett lugn. Jag kände att jag hade kontroll över mig själv ett tag. Jag klarade mig inte utan den, men jag lär mig. Knappt.

Men hon låter mig inte falla tillbaka.
Jag låter inte mig själv falla tillbaka.
Det skulle sluta så jävla illa.

Men det är så jävla lockande att bara ge upp. Det är så jävla lätt att bara ge upp.
Att bara sätta rakbladet mot huden igen och skära tills armen inte syns under allt blod som rinner från alla sår. Att bara sluta äta och leva på dietprodukter.
Att bara ta och överdosera på receptbelagda smärtstillande och dö.. Det är så skrämmande jävla lätt..



Jag tänker dagligen på att skaffa rakblad och skita i mitt liv igen. Jag hör dagligen hur rösterna i mitt huvud skriker på mig.
Jag är så jävla värdelös.
Jag borde ta livet av mig.
Jag borde skära mig tills jag svimmar av blodbrist.
Jag borde sluta äta för att jag är så äckligt fet.
Ingen älskar mig.
Ingen vill veta av mig.
Alla vill se mig död.

Och ibland tror jag på allt det där. Sex utav sju dagar tror jag det är sant. Idag är en sådan dag.
Jag känner mig så jävla värdelös och har sjuka behov av att skära sönder min feta, äckliga kropp.


Sov goth.

Livet




Alive, Or Barley Breathing?


Still Alive.
Still Mental.

Saker jag inte kan ha på mig:
 
T-shirt
Shorts
Linne
 
Jag har ingen aning om varför jag sitter här och försöker tycka synd om mig själv.. Jag försöker inte ens kämpa emot ångesten, rösterna eller beroendet längre.
 
Aja, så länge någon straffar mig, så går det väl an..

.

Jag.
Faller.
Isär.
 
Om igen..
 
Fan

Vices Like Viper

Med mikrofonen i högsts hugg, trummorna redo och gitarren samt basen stämda, så är jag mer än redo att skapa konstig men kraftfull musik.

❤❤


.

Oavsett vad jag säger, vad jag gör.. Så forsätter dessa bilder komma.
Dessa tankar slutar aldrig heller.

Drog i mig cirka ett halvt paket cigg igår också, efter psykologbesöket. Orkar inte..


The testresults are here.

Klart.

Har ångest, och depression.


.

Jag är rädd. Rädd för att falla tillbaka till mitt skärande igen, som jag gjort så många gånger förut.
Rädd för allt ska bli sämre igen.
Men mest av allt, är jag rädd för att min familj ska behöva veta vad jag gjort..


Jul. 06, 2013


Jul. 02, 2013


Hug your sins, kiss your enemies.
I'm hunting you, you're haunting me.
We are so wrong breaking free.
I'm saying:
Hug your sins, kiss your enemies.
It would be so pretty, it would be true, if it wasn't a dream.. ❤


Det blir bara värre och värre...

 
 
Morgon, mitt på dagen, natt, kväll.. Aldrig tar det slut. Fuck..
Jag bryts långsamt ner verkar det som, och jag känner av bieffekterna. Ökande puls, följd utav hyperventilation. Tur nog står jag oftast emot de. Men jag misslyckades med de härom dagen. Låg ner i duschen och hyperventilerade, säkert 15-20 minuter. Kanske kortare, men jag vet inte.. Men även nu.. Brevid dig.. I din trygghet raserade mitt psyke. Samma igen: ökande puls och hyperventilation, som jag höll tillbaka till viss del.
Varför sker detta?! Varför ska allt ske igen?! Hade ju gått så jävla bra i snart 5 jävla veckor..
 
Kanske just därför. För att de gått bra i fem veckor..

私を許して

私を許して
私を許して
私を許して
私を許して
私を許して
私を許して
私を許して
私を許して


Diary of a madman.

Diary.

May 29..
That feeling.. The need to cut..
It's back.
What's wrong with me?!?!


May 31...
It's still there. I'm losing my apetite to; only had a small coke today..

June 3...
I'm losing myself.. My wants me to talk to someone. I don't know if I want to.. I don't know what I want ATM..

June 7..
I failed..

June 21..
Itching under my skin.. Should I just let go, and give in the demons within?


My angels ❤

Tack för att ni finns. Utan er, så hade jag antagligen inte skrivit detta blogginlägg.. Ni hjälpte mig, motiverade mig att fortsätta trots att de var tufft. Eller ja, är tufft. Men jag vägrar ge upp! Inte när jag kommit såhär långt.. För er skull ska jag kämpa tills jag antingen blir bättre, eller dör.

Tack för att ni finns. Ni betyder sjukt mycket för mig. Och jag vet att många inte är med, men dessa bilder var allt jag hade. Men ni ska ändå veta att ni har en speciell plats i mitt hjärta. ❤



I'm afraid to turn off the lights.
Afraid to relax.
Afraid of the time it takes to fall asleep.
Because during that time, the demons are calling my name.
Telling me to do stuff..
Screaming for more scars.
Sometimes I just want to let go, and let the demons take control of me.
Just one tiny scratch, and they leave alone.
Silence.. Hate it, yet I long for it so much..
Förlåt..


Jag kommer närmare. :3

Vägde mig på Arken Zoo's våg, för djur antagligen.. Men den visade goda nyheter: jag väger cirka 64 kilo. :D

Jag har alltså gått nerlite drygt 1,5 kilo på en månad. Typ.

Snart där. Snart 60 kilo. ❤


Tidigare inlägg
RSS 2.0