Äcklig självömkan.
Hej.
Ville bara vara äcklig och skriva saker från mitt huvud.
Jag har inte skurit mig på fem veckor. Jag fattar inte hur det gick till.. Fast jo, det gör jag. Har bara en anledning att fortsätta: min flickvän. Utan henne hade jag skurit mig flera gånger i veckan, lätt.
Jag vill bara ge upp.. Allt inom mig skriker efter blod och smärta. Jag vill bara tillbaka till allt skadande, eftersom det gav mig ett lugn. Jag kände att jag hade kontroll över mig själv ett tag. Jag klarade mig inte utan den, men jag lär mig. Knappt.
Men hon låter mig inte falla tillbaka.
Jag låter inte mig själv falla tillbaka.
Det skulle sluta så jävla illa.
Men det är så jävla lockande att bara ge upp. Det är så jävla lätt att bara ge upp.
Att bara sätta rakbladet mot huden igen och skära tills armen inte syns under allt blod som rinner från alla sår. Att bara sluta äta och leva på dietprodukter.
Att bara ta och överdosera på receptbelagda smärtstillande och dö.. Det är så skrämmande jävla lätt..
Jag tänker dagligen på att skaffa rakblad och skita i mitt liv igen. Jag hör dagligen hur rösterna i mitt huvud skriker på mig.
Jag är så jävla värdelös.
Jag borde ta livet av mig.
Jag borde skära mig tills jag svimmar av blodbrist.
Jag borde sluta äta för att jag är så äckligt fet.
Ingen älskar mig.
Ingen vill veta av mig.
Alla vill se mig död.
Och ibland tror jag på allt det där. Sex utav sju dagar tror jag det är sant. Idag är en sådan dag.
Jag känner mig så jävla värdelös och har sjuka behov av att skära sönder min feta, äckliga kropp.
Sov goth.
