❤
❤
.
Jippi... Känns ju jättebra att vara helt ensam hemma.. Fy fan.. Varje gång jag blundar så ser jag dig framför mig.. Känner din närhet.. Känner dina läppar mot mina.. Ååh, jag dör utan dig i mina armar. Jag älskar dig så jävla mycket Becca!
Det blir bara värre och värre...
Morgon, mitt på dagen, natt, kväll.. Aldrig tar det slut. Fuck..
Jag bryts långsamt ner verkar det som, och jag känner av bieffekterna. Ökande puls, följd utav hyperventilation. Tur nog står jag oftast emot de. Men jag misslyckades med de härom dagen. Låg ner i duschen och hyperventilerade, säkert 15-20 minuter. Kanske kortare, men jag vet inte.. Men även nu.. Brevid dig.. I din trygghet raserade mitt psyke. Samma igen: ökande puls och hyperventilation, som jag höll tillbaka till viss del.
Varför sker detta?! Varför ska allt ske igen?! Hade ju gått så jävla bra i snart 5 jävla veckor..
Kanske just därför. För att de gått bra i fem veckor..
