De bittra sanningen..
Du förtjänar sanningen..
Ärligt talat hade jag inte klagat om jag dött i onsdags/torsdags. De började med att jag bara duschade. De hade blivit lite ånga på kakel plattorna, så jag skrev: "I selfharm" på dem.. Då insåg jag hur jävla värdelös jag är. Jag kände hur känslorna började samla sig, och jag ville bara få bort dem.. Jag var så jävla desperat efter att få känna något att jag använde mig av en fickkniv, en fiskfiléarkniv och en köttkniv för att skära mig.. Jag skrev även en självmordsdikt för att lätta på trycket. De hjälpte, knappt..
När vi skulle sova, fick jag antagligen en panikattack. Jag fick kämpa för att inte börja hyperventilera och skaka..
Ibland går jag även och tänker på hur många Alvedon och/eller Ipren jag kan ta och överleva.. Ibland undrar jag hur många som dödar mig.. Men ändå kan jag inte gå och prata med någon.. Inte ens med dig, inte fören nu..
De är jag som är felet. ALLT med mig måste vara fel, eftersom jag inte kan säga något av detta till sig när vi träffas.. Vad i helvete är jag för pojkvän, som inte kan vara ärlig mot min flickvän?!
Förlåt mig.. Snälla, jag älskar dig mer än något annat, jag lovar!
Jag har fått höra av mina vänner: "Jag vill ta livet av mig.."
Jag har sett en vän skära sig, har övertygat folk via telefon att inte ta sitt liv.. Trott att en vän begått självmord. Svikit en nära vän som jag fortfarande saknar, trots att de gått ett år snart. Familjen skiter i att jag skär mig, men är rädd att de slänger in mig på BUP om de ser något..
Jag tror de är allt.
Fan...
