Fortfrolic

Mitt liv är nu i ödets händer.

Har denna ängel gjort sitt på denna jord, och måstr nu återvända?
Eller har jag jobb kvar att uträtta?

Just nu hänger allt på min kropp och mitt psyke..

Utan dig är jag död..
Med dig så känner jag inget annat än skuldkänslor..
Vad fan ska jag göra?!

Du ser mig..

Men förstår du verkligen mig?

Du vet ingenting om mig..

De faktum att du ens kan tro att jag mår bra är skrattretande.

Varför ifrågasätter du aldrig de faktum att jag alltid har långärmade tröjor på mig?

Jag fryser inte, om det är de du tror.

Jag gömmer mina armar, som är täckta med ärr, för omvärlden.

Skulle du bara få se mina armar skulle du nog fatta hur jag mår..

Förhoppningsvis så skulle du bry dig om mig.

Men än så länge kan jag bara gå i din skugga och fejka ett leende.

Men min kärlek till dig brinner fortfarande lika stark som den dag då jag såg dig för första gången.

Du var så jävla söt, med ditt svarta axellånga hår, flitigt uppsatt i hästsvans.

Kristallblåa ögon bakom ett par glasögon med tjocka, svarta bågar.

Svarta tajta jeans och vita converse med svarta snören.

Du är fan lika vacker som du var då, 19 maj 2005.

De var sju år sen, och tiden har inte satt ett enda spår på dig.

Samma hästsvans.

Samma glasögon.

Samma jeans.

Samma skor.

Men en helt annan människa gömmer sig bakom förklädnaden.

En människa som bara ignorerar alla de små tecken jag ger dig.

Alla de diskreta kramarna jag givit dig.

Vad fan måste jag göra för att du ska älska mig?

Kanske lika bra att avsluta allt här och nu..

Detta är de sista ord som du kommer få läsa från mig.

För när du läser detta så har redan överdosen dödat mig.

Allt jag ville ha var en kram och ett ”jag älskar dig”.

Var de för mycket begärt?

Hoppas att du förstår mitt beslut.

Jag har burit denna mask för länge nu.

Jag orkar inte med allt skit längre.

Hej då min älskade ängel.

Jag älskar dig.

I will always be with you
I'm the anchor of your sorrow
There's no end to what I'll do
Cause I love you, I love you to death

Kommer nog att skriva en random sak på detta inlägg..

Jsowpwkdowpqpqpwydjddb dkdoslslspskakbぢあおsksbdkd！！


Fast seriöst, jag har överskottsenergi, enbart för att jag slutat skära mig. Och jag sitter inte vid datorn eller spelar trummor.

あいしてる！

Cut once.
Cut twice
Three times.
Now a fourth time..

Men nu har jag bestämt mig. Detta var fan sista gången! Inget mera skärande!

Tack för alla som hjälpt mig.
Förlåt till alla jag svikit under årets gång..

Hej.

Jag har varit "ren" nu i tre dagar, vilket är bättre än ingenting. Tyvärr var jag nära att falla tillbaka idag..

Satt där med mitt vassa föremål och petade bort de små sårskorporna som bildats.
När de var gjort började det att svida..


Det var då allt började igen..
Hjärnan började komma ihåg de sköna i smärtan och försökte övertala mig att skära mig igen.
Bara.
Ett..
Sår...
Till....

Satt och smsade med My och Linn samtidigt, och de övertygade mig o att jag var starkare än så. Så jag stack till 4-Sound och köpte nya trumstockar i storlek 5B. Passade även på att fråga om en otroligt vacker bas, som är vänstervänd, fanns som höger. Svaret var ja, men inte i lager.. TwT

MEN!

I och med att jag gjorde allt de där, så försvann alla tankar om att skära mig.

Sen så träffade man MaximusS, Tomte och en mystiskt läskig man. (?)
Vi gjorde inte mycket, men behövde träffa dem. Vi satt på Ukk ett tag, och när vi skulle gå så träffade jag den för evigt saknade RINGO. (!!)
Du är saknad redan nu, ska du veta... *HUGZ!*

Sen blev de Pockyshoppande med vänskapstrion. Efter de hände inte mycket: Tomte och mystikmannen åkte till Bälinge, och jag väntade med MaximusS på hennes buss. Bittert avsked, men vi hade inget val..

Efter de tänkte jag åka hem, men Emelie smsade att "hon ser mig".. Så vi träffades inne på forumgallerian, OCH jag fick äran att träffa Anna också. Vi gick runt lite och pratade om allt och åt lite saker.

Sen var vi på äventy i Lövstalöt. Och då fick man verka som ett manligt stöd, för Anna började nästan hyperventilera av rädsla.. Stackare..

Och nu är man hemma och kollar på teve. Inte mera att berätta om, bara skriva av mig lite om dagen. <3

//Sebbe

Överdel:

http://www.cosmates.jp/en/shop/product_info/cPath/342_543/products_id/30385/



Nedre delen:

http://www.cosmates.jp/en/shop/product_info/cPath/342_421/products_id/32649/

https://www.bluefox.nu/kilt-svart-p-317-c-215.aspx



Kappa:

http://www.allanimedvd.com/images/shop/naruto/accessories/itachi_cosplayb.jpg




Cosplayprops:

http://www.allanimedvd.com/images/shop/naruto/accessories/sword_sasuke1b.jpg

Ett evigt starkt psyke, som kan stå emot allt, smulas nu sönder.
Bit.
För.
Bit..

Hur mycket orkar man?


Tur att man fick en vecka ledigt från skolan iaf. Det enda positiva med att man blev jätteförkyld..
Slipper man klassen för en sekund. Undra om de ens märktatt jag varit frånvarande?
Troligtvis inte, men vad fan gör de? Bara glad av de, lättirriterad som man är så går de en på nerverna..

Ja, jag har tonvis med känslor inom mig som vill ut. Bättre att snacka skit om folk än att sätta yttligare ärr på armen. Eller?

FLUUUM!!!!

Varit sjuk hela veckan, så rastlös är väl de minsta man kan vara just nu..
Tur att man har trummor att avreagera sig på, som gör att man får ÄNNU svårare att andas. XD

UTTRÅKAD SOM FAAAN!!

Två veckor utan ärr, jo man tackar. <3


//Sebbe

If I can't live without you
But I can't breathe when I'm with you
What are we really doing here?
I don't wanna live without you
But God only knows what I've been through
Cuz dying is all we're doing here

Hej.

Imorgon har det gått två veckor sen senaste gången jag skärde mig.
Men med allt som pågår runt en så verkar de som att de kommer nollställas igen..

Jag har hållt på med allt sen i höstas. Jag har fått en skyddsängel som vakar över en dygnet runt.
Jag har vänner som skulle kunna dö för en.
Mina vänner vet mer om mig än min familj.

Men de verkar vara på väg ner igen..
Jag har slut på ork, snart orkar jag inte stå emot lusten att skära mig.
Saknaden har varit stor till och från..

Ska jag bara släppa allt och börja på riktigt?
Eller ska jag kämpa med det lilla jag har kvar, bara för att hamna där ändå?

//Sebbe

Livet. Är det en gåva, eller är de en plåga?

Jag personligen ser de som både och. Jag merar, jag är inte glad över att jag lever, men jag vill inte dö.

Än.

Jag är tyvärr övertygad om att antingen kommer vara sjukdom (cancer typ), olycka eller självmord.

Jag är hemsk, jag vet, men alla som läser detta borde väl ha fattat de redan vid de här laget..

Men den enda anledningen till att vi egentligen föds är för att slutligen dö.

Jag mår bra, därför är denna text kort..
Förlåt..

//Sebbe

Jaow, det stämmer!

Musik kan hjälpa en.
Döda en.
Rädda en.
Eller beskriva ens liv.

I mitt fall, så har jag med hjälp av olika låtar gjort en tidsline av mitt liv. Från hösten förra året, till min död.

Varsågoda:
(Klippt från Facebook, orkar inte ta bort extratexten.. .-.)

Nu är mitt liv organiserat och beskrivet i musik! Om man ser listan som en tidslinje över mitt liv, så är jag nog på Bother nu. Tror jag iaf.. <3

http://open.spotify.com/user/nissexpetter/playlist/5bVCtQuLjkHIrYSffheqSu

Hej.

Har fått den frågan ett par gånger. och svaret har varit detsamma nästan varje gång.

"Jag vet inte."
Sorgligt nog följt av ett skratt..

Mitt humör går upp och ner. Ibland mår jag vad jag tror är bra.
Andra dagar och tillfällen mår jag dåligt.. Ibland väldigt dåligt.

But hey, jag lever fortfarande väl?
(Sen kan man ju diskutera vad leva betyder, men de tar vi en annan dag.)

//Sebbe

Jag försökte.. Jag lovar att jag kämpade varenda jävla dag. Men jag orkar fan inte mer...

Jag kommer aldrig glömma dig.. Hur du omfamnade mig när jag grät, tog min hand när jag nådde botten. Du försökte verkligen hjälpa mig, varje tillfälle som du fick.

Men snälla, känn inga skuldkänslor. Du har gjort ditt bästa, och jag står dig evigt i skuld för allt du gjort för mig.

Ta hand om mina vänner och mina systrar åt mig nu när jag är borta. Glöm aldrig bort mig. Gråt inte på begravningen, utan le. Le och kom ihåg alla de bra stunder vi hade tillsammans. Jag kommer alltid finnas kvar i era hjärtan.

Jag älskar er alla, varenda en av er. Förlåt för att detta sker, men det är den enda utvägen. De enda sättet att slippa all smärta.

Förlåt.

Nu har de gått två veckor.

Och jag fick en längtan tillbaka..
Längtan av att göra de rätta.
Längtan efter smärtan.

Men det är över nu.
Och jag har lyckats med att inte vara ett rövhål mot mina vänner, vilket gör att jag slipper flera ärr på armarna. Tror att de är två som syns, men det är två för mycket.

Elin.
Andrea.
My.
Rebecca.
Tova.
Solin.
Petra.
Melissa.
Linn.


Jag älskar er alla..
Jag lovar att aldrig svika er igen.