Fortfrolic

Du ser mig..

Men förstår du verkligen mig?

Du vet ingenting om mig..

De faktum att du ens kan tro att jag mår bra är skrattretande.

Varför ifrågasätter du aldrig de faktum att jag alltid har långärmade tröjor på mig?

Jag fryser inte, om det är de du tror.

Jag gömmer mina armar, som är täckta med ärr, för omvärlden.

Skulle du bara få se mina armar skulle du nog fatta hur jag mår..

Förhoppningsvis så skulle du bry dig om mig.

Men än så länge kan jag bara gå i din skugga och fejka ett leende.

Men min kärlek till dig brinner fortfarande lika stark som den dag då jag såg dig för första gången.

Du var så jävla söt, med ditt svarta axellånga hår, flitigt uppsatt i hästsvans.

Kristallblåa ögon bakom ett par glasögon med tjocka, svarta bågar.

Svarta tajta jeans och vita converse med svarta snören.

Du är fan lika vacker som du var då, 19 maj 2005.

De var sju år sen, och tiden har inte satt ett enda spår på dig.

Samma hästsvans.

Samma glasögon.

Samma jeans.

Samma skor.

Men en helt annan människa gömmer sig bakom förklädnaden.

En människa som bara ignorerar alla de små tecken jag ger dig.

Alla de diskreta kramarna jag givit dig.

Vad fan måste jag göra för att du ska älska mig?

Kanske lika bra att avsluta allt här och nu..

Detta är de sista ord som du kommer få läsa från mig.

För när du läser detta så har redan överdosen dödat mig.

Allt jag ville ha var en kram och ett ”jag älskar dig”.

Var de för mycket begärt?

Hoppas att du förstår mitt beslut.

Jag har burit denna mask för länge nu.

Jag orkar inte med allt skit längre.

Hej då min älskade ängel.

Jag älskar dig.